Kulla-Gulla - Martha Sandwall-Bergström

Det här är den första boken som skrevs, men är bok nummer två om man räknar händelseförloppet i kronologisk ordning. Om man då bortser från bilderböckerna, vilket jag brukar göra då de vanligtvis inte räknas in i själva serien.

Det är tidig höst år 1900 när Gulla kommer till torpet Kulla. På Kulla bor Karlberg, hans hustru Ellen, deras fem barn och gammelmor, Karlbergs mor. Både Karlberg och Ellen är stränga och tvekar inte att ge barnen stryk när de anser att barnen gjort fel. Ofta för saker som barnen inte alls kunde rå för. Det dröjer inte länge förrän Gulla vinner barnens förtroende och kärlek. Och vilka smeknamn de har på henne, Gulladocka, Gullararasötadockafina och så vidare. Det är rätt gulligt.

Favoritscenen är helt klart när Gulla klår Kalle Baddare. Kalle Baddare är en stor pojk som alltid retas och slåss, och särskilt elak är han mot Johannis som är klen och har svårt för sig i skolan. Gulla ger igen å Johannis vägnar, och det rejält. När hon sedan får stå till svars för vad hon gjort i skolan svarar hon "en måste tala det språk han förstår".

Mor Ellen är sjuklig och en dag måste hon åka in till sjukhuset i stan. När hon ligger i vagnen precis innan avfärd ger Gulla henne ett löfte om att ta hand om barnen så länge hon är borta.

Jag har läst Kulla-Gulla många gånger, minst fem gånger i alla fall. Nu är det minst sex år sedan jag läste de senaste, och det var innan bokbloggens tid och därmed också innan litteraturkritikern inom mig började växa fram. Jag ser på den här boken med lite andra ögon nu. Förr tyckte jag att boken var perfekt. Nu ser jag många brister och fel med boken som jag inte har lagt märke till tidigare. Till exempel är det många detaljer som inte stämmer överens med vad som står i Kulla-Gulla på Blomgården. I Kulla-Gulla står det att Kulla-Gulla lämnade barnhemmet och kom till Blomgården vid nio års ålder. Men i föregående bok var Gulla sju år det det hände. Samt en hel del andra detaljer. Det är lite störande. Jag tycker nog att författaren borde ha läst igenom sina tidigare böcker när hon skrev Kulla-Gulla på Blomgården.

Och så är det ju det där med Gullas perfektion. Hon är perfekt, beter sig alltid helt perfekt. Hon är noga med att följa sin husbondes och husmors order, men tvekar inte att bryta mot deras regler om det är moraliskt nödvändigt, som till exempel när hon har kontakt med trollgubben Dal-Pelle vid Lillungens försvinnande.

Men visst är den här boken fortfarande helt underbar och alldeles fantastisk. Jag älskar den fortfarande så himla mycket.