HG - filmen

I lördags var jag och såg The Hunger Games. Den levde verkligen upp till mina förväntningar. Det är ju alltid lite nervöst när en favoritbok ska filmatiseras, men den här filmatiseringen blev verkligen lyckad tyckte jag. Filmen var riktigt spännande och jag satt på helspänn hela tiden. Två scener fick mig att börja gråta, det var när Prim skulle ta avsked av Katniss. Då Prim gav tillbaka broschen. Katniss som försöker visa sig stark inför sin rädda lillasyster. Så känslosamt, så sorgligt och hemskt. Andra gråtscenen för mig var när Rue dog. Jag reagerade ganska starkt på när Katniss satt där med hennes huvud i knäet och upprepade "It's okay, it's okay" då ville jag bara skrika NEJ DET ÄR INTE OKEJ. Fast det gjorde jag ju inte, förstås. Men jag tänkte det, vad är det som är okej? Men sen när Rue dött och Katniss plockade blommor till henne, då grät jag.

Det är nästan tre år sedan jag läste boken, så jag har den inte färskt i minnet. Men vad jag kommer ihåg av den så tycker jag inte att filmen utelämnade något viktigt.

Mina tankar när jag gick ut från bion gick så här: Den här filmen var verkligen, verkligen bra. Men jag vet inte om jag vill se den igen. Den är så fruktansvärt hemsk och otäck, jag klarar inte att se den igen, den är för hemsk. Jag kommer ha mardrömmar i natt.

Nu känner jag dock lite annorlunda. Den är riktigt hemsk och otäck, men jag vill se den igen. Jag kan tänka mig att se den ganska många gånger till, faktiskt. Jag blev också väldigt sugen på att läsa om böckerna, och tänka sig, när jag kollade mejlen igår så såg jag att jag vunnit hela triologin på engelska som e-bok i tävlingen som Swedish Zombie anordnade. Då blev jag minsann glad! Synd att jag inte har någon läsplatta bara. Jag får stå ut med att läsa på datorn.

Läs vad andra bloggare tyckte om filmen:
BokNea
Bokrygg
Tonårsboken

För alltid vi två - så det så

 



För alltid vi två - så det så
av Guus Kuijer är den första boken av fem om Polleke. Polleke är elva år och tillsammans med marockanen Mimon. En dag meddelar Mimon att han inte längre får vara tillsammans med Polleke, för Polleke börjar bli stor och då är det inte längre någon barnlek. Mimon ska gifta sig med en marockansk flicka, har hans föräldrar bestämt. Polleke blir förkrossad, de har ju varit ett par i två år.

Polleke bor tillsammans med sin mamma, och mamma är tillsammans med Pollekes magister. PINSAMT, tycker Polleke. Polleke har en KP (Komplicerad Pappa), som knarkar, men hon älskar honom jättemycket. Pollekes bästa vän Caro har en MKP (Mycket Komplicerad Pappa).

Polleke säger att hennes pappa är poet (fastän han inte skriver), och att hon skriver hans dikter. Men farmor och farfar säger att det är Polleke som är poet, det är ju hon som inte skriver. Hos farmor och farfar på landet finns också en kalv, som är uppkallad efter Polleke själv. Polleke älskar kalven och önskar att hon kunde ta henne med in till stan. Men det går förstås inte.

Det här är en riktigt mysig berättelse som rymmer väldigt mycket på sina 93 sidor: Det är en berättelse om olika sorters kärlek, olika slags relationer, familjförhållanden, kulturkrockar och om att vara dotter till en missbrukare. Alla dessa viktiga och ofta något svåra ämnen tas upp på ett lättsamt sätt och med ett enkelt språk, det är rakt på sak hela tiden utan några krusiduller.

Ett litet utdrag ur boken som jag tyckte särskilt mycket om:

"Kära magistern,
det är inte lämpligt.
Polleke

Du skulle ha sett hans min! Som en tvestjärt! Det kändes obehagligt. Vuxna kan vara sååå barnsliga ibland. Dom säger så ofta 'nej' till mig. Men om jag råkar säga 'nej', då får dom ett sånt där ansiktsuttryck!

Jag försöker verka oberörd, men det är svårt. Han ser lite ledsen ut och det känns inte bra. Under matten ritar han ett medeltida slott på svarta tavlan. Jag ropar: 'Vilken snygg teckning, magistern!'. Plötsligt ser han mycket gladare ut. Nåja, även ett barn kan åstadkomma underverk."

Eftersom författaren till den här boken har blivit tilldelad världens största barn - och ungdomslitteraturpris så hade jag ju förstås väldigt höga  förväntingar på boken. Och den levde verkligen upp till dem! Det är en fantastisk bok! Jag tycker att du ska läsa den.

Rasmus på luffen

"Luffare, sa du... har du hört talas om Paradis-Oskar nån gång? Det är jag det. Paradisets luffare och Guds rätte gök, det är jag det."

För några dagar sen läste jag Rasmus på luffen, och sen såg jag filmen. Åh, det är en så himla fin berättelse! Och det är så många finva visor som de sjunger, såna där gamla skillingtryck, heter det va. Lejonbruden är min favorit. Den är så vacker och sorglig. Och så får jag alltid sån vandringslust när jag läser och kollar på Rasmus på luffen. Jag får lust att gå på luffen själv.


Allan Edwall och Erik Lindgren