Bära leggings i januari

 


Bära leggings i januari
är Sara Stilles debutbok och självbiografi. I den berättar hon om våldtäkterna som hon blev utsatt för i sina tidiga tonår. Förövaren var hennes nära vän, nästan dubbelt så gammal som hon själv, som hon var hos när det blev för jobbigt hemma. Ett halvår in i deras vänskapsrelation sker första våldtäkten. Det tog tid för Sara att bryta sig loss från honom.

Sara berättade inte om det för någon. Hon skämdes och var dessutom rädd för att bli familjehemsplacerad då familjen hade kontakt med socialtjänsten. Som sextonåring valde Sara att gå gymnasiet på en annan ort, trettio mil hemifrån. Men det förflutna kom ikapp henne, och på vårterminen i tvåan började Sara gå i terapi och gjorde så småningom en polisanmälan. Sara berättar i sin bok utförligt och detaljerat om rättsprocessen som följde.

Allting är väldigt ingående beskrivet, det känns nästan som om hela förhöret är nedskrivet i sin helhet, vilket stundom blir jobbigt för mig att läsa. Tänk då att behöva gå igenom detta, att sitta i en rättssal med en mängd människor som vill veta allt om hennes sexliv, tidiga pubertala utveckling mm. Dessutom en försvarsadvokat som ställer vad man kan tycka är irrelevanta frågor. Titeln på boken syftar just på en fråga som Sara fick av försvarsadvokaten.

Det är en sak jag hakar upp mig på när jag läser och det är att det under rättegången läggs så himla mycket fokus på Saras ålder. Om hon såg ut att vara femton, om förövaren visste att hon var under femton osv. Visst, det är en viss skillnad mellan "våldtäkt mot barn" och "våldtäkt", men mig veterligen är det inte åldern som avgör om det är en våldtäkt eller inte?

Bära leggings i januari är skriven av en stark och modig ung debutant som ger sin bild av hur skevt rättssystemet är när det gäller sexualbrott. En viktig bok för många, men framför allt tror jag att personer som blivit/blir utsatta för liknande saker kan hämta mod och styrka ur Sara Stilles berättelse.

Tack till Sara Stille, för att du delar med dig av dina livserfarenheter.

Och, tack till Kalla Kulor förlag för recensionsex.

Provocerande läsning

Vegomyten - Lierre Keith

Enligt Lierre Keith är en vegetarisk livsstil inte hållbar, varken ur miljösynpunkt, näringsmässigt eller av moraliska skäl. Hon har skrivit en hel bok om det här, där hon tar upp de här tre skälen till att vara vegetarian. Det intressanta och fascinerande är att Keith själv var övertygad vegan i över tjugo år. Genom hela boken bemöter hon sina egna argument som hon hade under den tid hon var vegan.

Den här boken var svår att läsa för mig. Jag som är övertygad vegan, och som anser att veganism är det enda rätta, sett ur alla tre aspekter, både för miljöns skull, för djurens skull och för min hälsa. Det är en provocerande bok, och det tog ett tag innan jag vågade börja läsa i den. På insidan av pärmen står det bland annat vad Aric McBay har sagt om boken: ”… Denna är den viktigaste bok jag har läst om mat, odling och ekologi. Jag är jordbrukare och före detta vegetarian – och det säger väl allt!”

En mycket kort sammanfattning av kapitlet Moralvegetarianer: Keith menar att jordbruket är det absolut sämsta människan någonsin har tagit sig för. Det är ”… värre än det som vi kallar krig, ett angrepp på bred front på de processer som gör liv möjligt.” Det är värre än krig, eftersom jorden, skogarna, regnet, våtmarkerna och luften inte kan kämpa emot. Det är mer som en etnisk rensning, som utrotar urinvånarna så att inkräktarna kan ta över landet. Jordbruket rubbar dessutom hela ekosystem, står det att läsa, och sedan följer en lång utläggning om detta, som jag inte vågar ge mig in på att försöka förklara. Jag förstår det inte själv helt. (Biologi har aldrig varit mitt starka ämne.)
Keith skriver också att ”Bara för att växter inte kan skrika och springa innebär inte att de vill ätas”. Hon likställer allt liv. Alla är lika mycket värda – grisar och grodor och insekter och alla möjliga slags växter och alla bakterier – allt liv är värt lika mycket. Vi har en benägenhet att betrakta oss själva, och djur, som mer levande än andra, lika levande, organismer.  Och naturen har sin gång - det går inte att leva utan att döda och skada någon annan.

Jag är redan smärtsamt medveten om att det är omöjligt att leva utan att någon annan skadas eller dödas. Jag vet att jag många levande varelser får sätta livet till för att jag ska få mat, trots att jag äter veganskt. Jag vet att det är många varelser som får sätta livet till för att jag ska få mina grönsaker. De här varelserna (insekter, sniglar, maskar och annat) vill också äta min mat. Odlaren använder sig av diverse bekämpningsmedel för att hindra dessa djur från att äta mina grönsaker.

Så min vegankost är inte helt fri från dödande, men att vara vegan ser jag som en strävan: Man gör så gott man kan för att leva sitt liv på ett sätt så att man orsakar så lite lidande och dödande som möjligt för jordens alla varelser.

Keith beskriver en rad hälsoproblem och sjukdomar som hon drabbades av när hon var vegan: Hon led av konstant trötthet, hade alltid ont i magen, var alltid hungrig, hennes hud blev torr och hon fick ständiga självsprickor, hon utvecklade en ledsjukdom som gjorde att hennes ryggrad krackelerade totalt, den ”… ser ut som efter en fallskärmsolycka”, mensen uteblev och hon drabbades av en rad andra åkommor.

Vidare skriver Keith att cirka 40 % av alla de som söker vård för ätstörningar är vegetarianer. Och det är inte så att personer med ätstörningar ofta ”gömmer” sig bakom en vegetarisk kost som man kanske skulle kunna tro, utan det är först efter en tid som vegetarian som ätstörningarna kommer smygande. Och detta, skriver Keith, beror på att vegetabilier inte innehåller tillräckligt med tryptofan och zink, vilket kan leda till tvångsmässigt beteende, ätstörningar inkluderat. Det kan även orsaka depression och ångest. (Här måste jag infoga en parentes – påståendet att det inte skulle finnas tillräckligt med tryptofan i vegetabiliska livsmedel stämmer inte. Rå kakao är ju till exempel känt för att innehålla mycket tryptofan. Havre är ett annat exempel.)

Det här är bara ett axplock om allt Keith skriver i sin omfattande bok. Det hon skriver om i kapitlet Näringsvegetarianer är verkligen ingenting jag känner igen mig i. Det är inte heller någonting av det hon beskriver som jag har hört talas eller läst om hos andra vegetarianer och veganer. Det är helt nytt för mig. Många av de symptom hon beskriver är vanliga hos veganer, är verkligen helt tvärtemot mina egna erfarenheter. Man har ju läst otaliga berättelser om personer som tillfrisknat från alla möjliga sjukdomstillstånd genom en vegetarisk och levande diet. Men jag har aldrig förr läst om någon som blivit sjuk av en vegetarisk kost. Det låter väldigt märkligt i mina öron.

Sammanfattningsvis kan jag säga att den här boken inte har förändrat mina åsikter om den vegetariska kosten. Jag är fortfarande övertygad vegan. Men jag har fått en ökad förståelse för de köttätare som är medvetna. De som bryr sig om hur maten produceras och hur matproduktionen påverkar miljön och varelserna på vår jord. De som hävdar att det ligger i vår natur att äta kött och som själva skulle klara av att slakta. Det finns ju köttätare som blir äcklade när de får se bilder och filmer från slakterier och som själva inte kan tänka sig att slakta djur, de har jag inte mycket till övers för. Det kanske ligger i vår natur att äta kött, vi har gjort det sedan tidernas begynnelse. Men jag kan säga så mycket som att det ligger inte i min natur att äta kött. Jag blir äcklad av det och jag skulle aldrig, aldrig kunna slakta ett djur. Det ligger inte i min natur att döda.