INTE PÅ RIKTIGT, INTE PÅ LÅTSAS

Inte på riktigt, inte på låtsas, av Maja-Maria Henriksson, är uppföljaren till Jag finns. Johanna är nu snart sjutton år och har ingenstans att bo. Hon är inte välkommen hos vare sig mamma eller pappa. Men hon har Jens. Jens är fri och lever sitt liv precis som han själv vill. Hos honom vill Johanna vara, till varje pris.

Det här är en riktigt ont i magen-bok. Jag fick på riktigt ont i magen och grät flera gånger under läsningens gång. Jag kunde inte läsa särskilt mycket åt gången, Johannas verklighet är för smärtsam. Språket är riktigt vackert, Maja-Maria Henriksson har verkligen lyckats sätta ord på den smärtande tillvaron som tillhör Johanna.

HVAD SKOLA VI ÄTA?

Titta vad jag kommit över! En vegetarisk hälsokostbok från 1908! Ett sagolikt fynd!

Hvad skola vi äta? heter den, och författarens namn är Anna Ekberg, f. Nilenius





Utdrag från förordet:

"Många personer finnas, som gärna skulle vilja öfvergifva eller minska på sin köttdiet, men hafva ej klart för sig hvad de då skola lefva af. Ett litet bidrag till upplysning ville denna bok vara. Otaliga äro de anrättningar, som kunna åstadkommas af blott vegetabilier jämte de animaliska produkterna mjölk, grädde, smör, mjölk, ost och ägg. Men icke alla sådana rätter blifva hälsosamma. I de anvisningar, som denna kokbok gifver, är i allmänhet undviket ett öfverflöd på fett, sött, ägg, salt och kryddor. (...) Måtte nu detta anspråkslösa försök att gifva handledning i god, billig och hälsoenlig matlagning blifva till någon nytta för våra husmödrar och till välsignelse i hemmen."

Vidare står det följande:

"Hvarje husmoder, som sätter sig in i en sådan matlagningskonst som denna bok antyder, skall finna sig alltmera intresserad häraf. Också är det ett specielt nöje att vistas i kök där inga blodiga djurkroppar handteras, utan istället doftande växtalster från naturens rika förråd."

Författern förespråkar något som kallas reformkokaren, som är en slags ångkokare. Anna Ekberg dissar helt det vanliga sättet att koka och skriver varmt om reformkokaren. Med reformkokaren bevaras näringen, maten blir inte sönderkokad och bränns inte vid. Dessutom sparar den energi, då man tydligen kan koka flera rätter på samma gång vid så lite värme att reformkokaren kan placeras över en vanlig kökslampa.

Ett annat köksredskap som Ekberg berättar om är hökokaren. Det är en enkel och praktisk apparat som var och kan inrätta åt sig. Den består av en låda fylld med hö, eller annat dåligt värmeledande material, t ex tidningspapper. Där sätts kokkärlet i, efter att man gett det ett kort uppkok över elden. Detta virar man in och täcker med hö eller tidningspapper. På så vis kan bönor, ärter och gryn, om de nedsättes på kvällen, morgonen därpå vara svällda och mjuka och endast behöva kokas lite kort över elden.

Kryddor ska man akta sig för, står det. Det är retmedel, inte näringsmedel. De starkaste kryddorna som peppar, nejlika, ingefära och kardemumma används inte i ett hälsoenligt kök. Mildare kryddor som kanel och muskot kan användas, och de kryddor som bör användas mycket är våra örtkryddor som mejram, timjan, persilja, dill mm. Citronen används också flitigt. Japansoya går också att använda.

(Här måste jag infoga en liten parentes: Ingefära är ju jättenyttigt?! Vad menar Anna Ekberg med att skriva att ingefära är ett retmedel, och inget näringsmedel?)

Sedan står det om min älskade kokosolja! Även kallat palmsmör, kokossmör, palmin, vegetalin. Det här "rena, härliga fett, beredt af kokosnötter, har den utmärkta egenskapen att ej härskna". En av de bästa fabrikerna för tillverkning av palmsmör är K.J. Karlssons mesostfabrik i Eskilstuna, får vi veta. Det här fettet används inte bara till matlagning, utan också som bordssmör.

Om soppor står det att dessa hör inte till det hälsoenliga köket. (Jag blev något förvånad, ja.) Det är för att för mycket vätska förtunnar magsaften vilket försvårar matsmältningsprocessen. Dessutom innehåller frukt och grönsaker så mycket vatten, att soppor blir överflödiga. Några recept på soppor förekommer trots detta i boken. Helst borde alla soppor ätas före varje måltid, "åtminstone om man på äkta vegetarianvis inleder måltiden med ett äpple och en liten skifva gramhamsbröd eller några nötter".

Det finns inte särskilt mycket råkostrecept i boken. Allting ångkokas och ytterst lite steks. Det jag gillar med den här boken är att det är nästan uteslutande svenska råvaror som används. Citron och kakao är två undantag. I efterrättskapitlet finns ett recept på makaronkräm. Den tillreder man genom att koka makaroner med mjölk, grädde och socker. Det finns även ett recept på mandelmjölk! Mandlen skållas, skalas och males, sedan kokar man upp den tillsammans med vatten och socker. Sist silar man genom ett linnetyg.

Det finns inget recept som jag blir jättesugen på att prova. Det här är ingen bok som får mig att rusa till köket och sätta igång med bakning och matlagning. Den får mig istället att reflektera över hur mina matvanor ser ut idag, och hur de hade sett ut om jag hade levt för hundra år sedan. Jag använder elektriska köksapparater flera gånger varje dag, det är juicepressen, mixern, matberedaren och torkugnen. Men om jag hade levt för hundra år sedan? Jag är övertygad om att jag skulle vara vegan, jag skulle kanske inte bli det i så unga år, men jag tror att jag hade hittat den, för mig, rätta vägen till slut. Hade jag kommit in på råkost eller hade jag hållt på med surdegsbak och ångkokning?