I Martha Sandwall-Bergströms bilderbok Kulla-Gulla på barnhemmet får vi läsa om den första tiden i Gullas liv. Hur hon som liten baby hittades av en fiskare bland vrakspillorna efter ett förlist skepp och blev placerad på ett barnhem. Gulla var ett mycket lydigt och duktigt barn som sällan fick smaka på riset. (Huh, vad hemskt det låter...) När ta Gulla var sex år kom Lotta till barnhemmet. Gulla coh Lotta blev genast bästa vänner.

Det berättas om livet på på barnhemmet, att barnen tidigt fick lära sig arbeta och att de äldre barnen lärde upp de yngre. Och så, vid sju års ålder, är det dags för Gulla och Lotta att flytta ifrån barnhemmet och börja förtjäna sitt uppehälle själva. De säljs på auktion, och kommer, naturligtvis, till olika ställen. De kommer förmodligen aldrig att träffas mer. Och det är ett sådant sorgligt avsked, tänk att vara helt ensam i världen och behöva skiljas från sin bästa vän!

Boken berättar i text och bild om hur livet var på den här tiden (ca år 1895-1900) och hur det fungerade med auktioner på barn och sånt. Det är kort, koncist och sakligt men ändå känslosamt. Det är en vacker bok och jag gillar den mycket. Men jag funderar på om dagens barn verkligen skulle tycka om den? Jag tror att det oftast är så att barn behöver känna igen sig i de böcker de får lästa för sig, eller läser själva. Och det är ju inte mycket igenkänningsfaktor i den här boken. Möjligen skulle man kunna känna igen sig i hur det är att tvingas skiljas från sin bästa vän, men det är ju ändå en helt annan sak nu än vad det var då.