Kulla-Gulla vinner en seger - Martha Sandwall-Bergström

Patron har rest utomlands för att söka bevis på att Gulla verkligen är hans dotterdotter. Under tiden är det fröken Regina som härskar på Höje herrgård. Och Regina gillar inte Gulla. Tidigare var det hon som var arvinge till herrgården, men om det skulle komma fram bevis på släktskapet mellan patron och Gulla så blir det Gulla som får ärva. Fröken Regina gör allt i sin makt för att bli av med Gulla. Hon mutar Karlberg att göra sig av med flickan, vilket blir ett svårt dilemma för Karlberg.

Så brinner Kulla-torpet upp, alla tror att Gulla dör i lågorna sen hon räddat Johannis och lillungen, men i själva verket överlevde hon och befinner sig i Dal-Pelles vård. Regina vill då ge pengarna till Karlberg, men Karlberg har i alla fall så mycket heder att han vägrar att ta emot honom. Men inte så mycket mer. Han drar till Amerikat och låter ungarna gå på socknen.

Den här boken får mig att fundera på en sak: Såg man helt annorlunda på tvillingar för hundra år sen än vad man gör idag? För i den här boken verkar det som om tvillingarna Ville och Vera är en person. De är alltid tillsammans, gör alltid samma sak och till och med vid deras repliker står det "..., sa tvillingarna". Och när barnen gick på socknen splittrades de förstås, men tvillingarna kom naturligtvis till samma ställe.

I den här boken finns en av mina favoritscener. Det är i slutet, när Gulla är på väg in till stan och de åker förbi tvillingarna och Gulla helt plötsligt får sitt minne tillbaka. Så hämtar de upp barnen, ett efter ett, och till och med oxen plockar de upp och åker tillbaka till herrgården. Åh, den episoden är så himla fin och full av kärlek.