Det osynliga barnet
Idag firar jag Tove Janssons 100-årsdag med en recension om Det osynliga barnet:
Det osynliga barnet - Tove Jansson
Det osynliga barnet är en novellsamling med nio olika berättelser. Det är gestalter och miljöer som vi känner igen från Muminböckerna. En av de tre novellerna som tilltalar mig mest är Filifjonkan som trodde på katastrofer. Den handlar om Filijonkan som är rädd för att någonting hemskt ska hända. Hon har aldrig varit med om en katastrof men är fullständigt livrädd för att det ska ske en katastrof. Och ingen har hon att prata med om sin rädsla. Hennes vän som hon träffar ibland förstår sig inte alls på Filifjonkans ångest. Det är så hemskt, och jag förstår precis hur Filifjonkan känner. Att vara så rädd för att något hemskt ska hända. Och när det väl inträffar en katastrof blir Filifjonkan så lättad. Äntligen händer det som hon har gått och oroat sig för så länge.
Den andra av mina tre favoritnoveller är titelnovellen Det osynliga barnet som handlar om Ninni. Ninni är fruktansvärt blyg, försiktig och rädd och är därför helt osynlig. För att man ska veta var Ninni är har hon en klocka runt halsen som pinglar när hon går. Ninni har tidigare bott hos en elak tant, som förmodligen gjort Ninni ännu blygare och räddare. Too-Tikki lämnar Ninni i muminfamiljens vård och muminmamman gör allt för att göra Ninni synlig igen. Och med hjälp av mormors gamla huskurer och mycket vänlighet från muminfamiljens sida blir Ninni, bit för bit, synlig igen. Så fort någon blir irriterad på henne eller höjer rösten mot henne blir Ninni emellertid osynlig igen. Ninni är ett mycket känsligt barn som behöver mycket omsorg och vänlighet för att synas.
Min tredje favorit är Granen. Mumintrollet vaknar upp ur vinterdvalan och möts av en stressad hemul som förtvivlat försöker förbereda allt inför julens ankomst. Mumintrollet vet inte riktigt vad det innebär, han blir orolig och väcker sin familj som inte heller förstår vad som är i görningen. Alla de träffar är så stressad att muminfamiljen tror att julen är någonting farligt som man måste förbereda sig inför. Den här berättelsen är lite rolig och framför allt rolig. Den illustrerar den välkända julstressen och får den att framstå som fånig, vilket den ju ibland kan vara. Muminfamiljen som inte vet vad det handlar om blir orolig och tror att julen är någonting hemskt.
Alla de andra novellerna i boken är förstås också väldigt bra och spännande, men det var de här tre som jag tyckte bäst om. Vilka muminberättelser gillar ni mest?
Det osynliga barnet - Tove Jansson
Det osynliga barnet är en novellsamling med nio olika berättelser. Det är gestalter och miljöer som vi känner igen från Muminböckerna. En av de tre novellerna som tilltalar mig mest är Filifjonkan som trodde på katastrofer. Den handlar om Filijonkan som är rädd för att någonting hemskt ska hända. Hon har aldrig varit med om en katastrof men är fullständigt livrädd för att det ska ske en katastrof. Och ingen har hon att prata med om sin rädsla. Hennes vän som hon träffar ibland förstår sig inte alls på Filifjonkans ångest. Det är så hemskt, och jag förstår precis hur Filifjonkan känner. Att vara så rädd för att något hemskt ska hända. Och när det väl inträffar en katastrof blir Filifjonkan så lättad. Äntligen händer det som hon har gått och oroat sig för så länge.
Den andra av mina tre favoritnoveller är titelnovellen Det osynliga barnet som handlar om Ninni. Ninni är fruktansvärt blyg, försiktig och rädd och är därför helt osynlig. För att man ska veta var Ninni är har hon en klocka runt halsen som pinglar när hon går. Ninni har tidigare bott hos en elak tant, som förmodligen gjort Ninni ännu blygare och räddare. Too-Tikki lämnar Ninni i muminfamiljens vård och muminmamman gör allt för att göra Ninni synlig igen. Och med hjälp av mormors gamla huskurer och mycket vänlighet från muminfamiljens sida blir Ninni, bit för bit, synlig igen. Så fort någon blir irriterad på henne eller höjer rösten mot henne blir Ninni emellertid osynlig igen. Ninni är ett mycket känsligt barn som behöver mycket omsorg och vänlighet för att synas.
Min tredje favorit är Granen. Mumintrollet vaknar upp ur vinterdvalan och möts av en stressad hemul som förtvivlat försöker förbereda allt inför julens ankomst. Mumintrollet vet inte riktigt vad det innebär, han blir orolig och väcker sin familj som inte heller förstår vad som är i görningen. Alla de träffar är så stressad att muminfamiljen tror att julen är någonting farligt som man måste förbereda sig inför. Den här berättelsen är lite rolig och framför allt rolig. Den illustrerar den välkända julstressen och får den att framstå som fånig, vilket den ju ibland kan vara. Muminfamiljen som inte vet vad det handlar om blir orolig och tror att julen är någonting hemskt.
Alla de andra novellerna i boken är förstås också väldigt bra och spännande, men det var de här tre som jag tyckte bäst om. Vilka muminberättelser gillar ni mest?