Spelar min lind sjunger min näktergal - Astrid Lindgren

Åttaåriga Malin är föräldrarlös och kommer till fattigstugan i Norka socken. I fattigstugan är allt så grått och trist och eländigt, och Malin tänker att hon inte kan leva utan någonting vackert. En dag, när hon sitter i prästgårdsköket och äter välling, hör hon någon som läser högt för prästbarnen. Orden som sipprar ut genom det angränsande rummet kommer också till Malin. Det är bara några få, men väldigt vackra ord som hon kommer ihåg: Spelar min lind sjunger min näktergal. Malin längtar nu förtvivlat efter ett frö, så att hon ka plantera en lind. Men hon har inget frö. Istället tar hon en ärta, och hoppas på att det ska växa upp en lind. Med längtan och tro så går det, tänker Malin, och hon längtar och tror så att det nästan värker i henne. Och tänk, en dag har det vuxit upp en lind! Men den spelar inte. Då ger Malin sin ande åt trädet, och linden börjar spela.

Den här berättelsen träffade mig rätt i hjärtat. Jag har läst den många gånger förut, och jag tycker att den bara blir bättre och mer känslosam för varje gång jag läser den. Det är häftigt hur en så liten och tunn bilderbok, med så få ord, kan beröra en så starkt. Illustrationerna är otroligt vackra och speglar precis Malins dystra tillvaro.