Ädelsstenstrilogin av Kerstin Gier består av Rubinröd, Safirblå och Smaragdgrön.

Rubinröd börjar med att sextonåriga Gwendolyn upptäcker att det är hon som har fått tidsresegenen i familjen. Hennes släkt har alltid trott att det är Gwendolyns jämnåriga kusin Charlotte som bär genen att resa i tiden men så förhåller det sig alltså inte. Detta kommer som en chock för Gwendolyn och hon förstår ingenting. Charlotte har under hela sitt liv fått mysterieundervisning, hon har fått lära sig om vett och etikett under olika epoker, dans, piano, fäktning och allt möjligt som har varit hemligt.

Men nu är det alltså Gwendolyn som helt oförberedd kastas ut i en historisk resa fylld med baler, konversationer med gamla grevar mm. För att hålla tidsresorna under kontroll måste hon elapsera (göra ett tidssprång) en gång om dagen i ca tre timmar. När det inte är något speciellt som står på schemat skickas hon till ett gammalt källarrum på 50-talet där hon sitter och gör sina läxor. Under en sådan elapsering träffar hon sin morfar som ung...

Min favoritkaraktär är Leslie, Gwendolyns bästa vän. Leslie är den enda utanför familjen som är invigd i familjehemligheten och när Gwendolyn först berättar för henne om sina tidsresor blir Leslie lite smått besatt och försöker hjälpa Gwendolyn att reda i alla mystiska hemligheter som ingen vill berätta för henne om.

För det är mycket mysterier och hemligheter som varken Gwendolyn eller jag som läsare får reda på. Hemligheterna avslöjas dock efter hand, men det tar tid, lite väl mycket tid tycker jag. 

Första boken utspelas inom loppet av bara 2-3 dagar och sen kommer Safirblå och tar vid precis där föregående bok slutar. Smaragdgrön däremot börjar med en kort tillbakablick och vi får veta lite vad som händer i de tidigare böckerna. Det känns som ett lite konstigt upplägg med tanke på under hur kort tid böckerna utspelar sig också. Tycker att det hade varit bättre ifall Rubinröd och Safirblå hade slagits ihop till en bok och att Smaragdgrön hade varit uppföljaren.

Jag gillar tidsresor väldigt mycket, och eftersom den här serien har fått väldigt bra recensioner hade jag förstås väldigt höga förväntningar. Även om jag gillade böckerna väldigt mycket så levde de inte upp till mina förväntningar, särskilt inte Smaragdgrön som var lite seg i mitten och sen slutade väldigt abrupt.

Tidsresekonceptet funkade inte lika bra i den här serien som det brukar göra i andra böcker. Det blev bara väldigt konstigt när Gwendolyn en dag besöker sin morfar på 50-talet, kommer tillbaka dagen därpå men då har det plötsligt gått många år för morfadern. Knäppt, funkar inte riktigt när man ska resa tillbaka och besöka sina släktingar.

Sammanfattningsvis, en bra och läsvärd trilogi som har sina brister här och var, som de flesta böcker har.