Kivi och Plupp
Kivi & Monsterhund, skriven av Jesper Lundqvist och illustrerad av Bettina Johansson, är den första svenska barnboken där ordet hen används istället för han eller hon. Vi vet inte om Kivi är en tjej eller kille. Det kändes lite ovant de första sidorna att använda pronomet hen, men sedan känner jag att ordet ligger rätt så bra i munnen. I Kivis familj finns det mappor och pammor och en morbroster och en marfor. Konstiga, och lite lustiga, ord för mig, men barnen reagerade inte alls på det. Ordet hen väckte inte heller någon reaktion hos dem.
Men till boken. Om vi bortser från det speciella genustänket med den här boken: Kivi & Monsterhund är en berättelse på rim om Kivi som önskar sig en hund. Kivis önskan går i uppfyllelse, men det blir inte riktigt som hen tänkt sig. Hunden visar sig vara en monsterhund, en stor best som stinker, äter upp skor och är helt omöjlig att dressera. Kivis familj får vi inte lära känna så väl, de är med bara med alldeles i början av boken och i slutet - men de verkar vara några riktigt härliga och kalasiga typer. Illustrationerna är underbara. Stilen påminner lite om Stina Wirsen - hon tillhör mina favoriter - men bilderna är mycket mer detaljrika än Wirsens.
Jag gillar den här boken jättemycket. Jag antar att det är inte bara för att jag gillar Kivi och monsterhund och hela händelseförloppet och alla underbara illustrationer, utan också för att det är en hen-bok. Att det är den första i sitt slag har gett boken mycket uppmärksamhet i media. Nu ställer jag mig frågan: Hade jag gillat Kivi & Monsterhund lika mycket om den inte hade fått så mycket uppmärksamhet och om det inte hade stått någonting om det märkvärdiga med den? Jag vet inte. Jag tänker att liksom författaren här har bortsett från oväsentligheter som vilket kön Kivi är, borde jag bortse från att ordet hen används i den här boken (för det är ju ganska oväsentligt) och istället se till bokens alla andra kvaliteter, som barnen gör. Men det går inte, för det här med hen är så nytt.
Låt oss nu gå 57 år tillbaka i tiden. Då, 1955, kom nämligen den första boken om Plupp. Plupp är en liten osynling (alltså osynlig för människor) som kan tala med djur. Plupp-böckerna är skrivna i jag-form, och det nämns aldrig om Plupp är en "han" eller en "hon". När jag läste en Plupp-bok för ett par dagar sen, tänkte jag mig hela tiden Plupp som en "han". Jag vet inte varför. Det var först när jag googlade för att ta reda på mer om Plupp och författaren Inga Borg, som jag förstod att Plupp är könsneutral. Och det var ett medvetet val av författaren, Inga Borg ville nämligen skapa en barnboksfigur som både flickor och pojkar kunde identifiera sig med.