Jag har ett särskilt bokminne från lågstadietiden: En förmiddag lassade läraren upp en hel kartong med böcker på bordet längst fram. Föregående dag hade hon varit på stadsbiblioteket och lånat böcker åt oss, då skolbibliotekets utbud var tämligen litet. Det var många böcker, hon hade verkligen tänkt till och valt en bok till varje elev. (Plus typ sjuttioelva titlar till.) Så plockade hon upp en bok åt gången, berättade lite om den och vem hon hade tänkt sig skulle läsa den. Hela klassen satt som på nålar och lyssnade ivrigt. En bok var Mod, Matilda Markström av Annika Holm, jag kommer ihåg precis vem hon valt ut den till. En annan var Matilda tänker bara på fotboll. Jag hade läst några Matildaböcker, men var inte så värst förtjust i dem. Till mig hade hon gjort det perfekta valet: En bok om Metteborg (Rose Lagercrantz) som jag ännu inte hade läst. Jag älskade Metteborg och blev jätteglad. Det pirrade i magen när läraren berättade om den. Det tog en faslig massa tid förstås, att presentera så många böcker, och det drog ut över rasten. ”Vi tar rast nu, så fortsätter vi med det här sen”, sa läraren. ”Neeeeej!” utbrast hela klassen i kör. ”Fortsätt, fortsätt!” Så det gjorde hon. Rasten blev ungefär en timme försenad, och eftersom man inte fick lov att vara inne på rasterna, var det flera av oss som tog med våra böcker ut, satte oss på skoltrappan och läste.

Jag har inte läst Metteborg sedan dess. Det är nog dags för en omläsning. Frågan är: skulle jag tycka om dem lika mycket nu som för tio år sen?