Så torsdags var jag äntligen och såg Catching Fire. Jag var skitnervös och skitspänd innan och föreberedde mig känslomässigt så gott jag kunde på en riktigt mäktig och skrämmande filmupplevelse.Och filmen var helt helt helt AMAZING. Det är den absolut största och mäktigaste filmupplevelse jag har haft. Bättre än första filmen till och med. Hela filmen var så himla känslosam, ångestfyll och otäck.

Det var helt otroliga skådespelare! ALLA skådespelare gjorde ett helt AWESOME jobb, alltså, verkligen, de gjorde helt perfekta rolltolkningar. Finnik och Mags, wow. Och Johanna Mason, också wow.

Jag grät vid en scen i filmen, och det var när Katniss och Peeta var i distrikt elva, och Katniss pratade om Rue. Så himla sorgligt. Annars satt jag mest på helspänn med ett skrämt och räddhågset ansiktsuttryck, och jag hann mitt i filmen tänka att det hade varit intressant att filma mitt ansikte medan jag kollade på filmen, för jag levde mig verkligen in i filmen och var skiträdd hela tiden och hade fruktansvärd ångest som kändes i hela kroppen. Det är verkligen häftigt att en film kan ge upphov till så starka och intensiva känslor.

Det enda jag störde mig på var den övriga publiken i biosalongen som skrattade i tid och otid. Jag tyckte inte det var lämpligt att skratta på ett enda ställe i filmen, den är ju bara så hemsk. Sen var det även flera som skrattade på väldigt olämpliga ställen i filmen. Till exempel skrattade tjejen som satt bredvid mig när Katniss och hennes allies flydde från den giftiga dimman som de fick sådana fruktansvära utslag av. Vad fan var det för kul med? Har folk ingen inlevelseförmåga eller???

Det här är kanske den bästa filmen jag någonsin har sett. Se den.