I Hanna Jedviks debutroman Snart är jag borta från 2010 möter vi vännerna Lina och Maja, som är olika som natt och dag, men ändå bästa vänner. Inledningsvis möter vi Lina, 16 år, som kryper hem på alla fyra en sommarnatt efter att ha blivit våldtagen av fyra killar. Läsarens kastas alltså direkt in i det som är bokens huvudtema - tjejers utsatthet i samhället.

I vartannat kapitel läser vi om Lina och i vartannat är det Maja som står i centrum. Maja som har armarna fulla av ärr då hon för några år sedan ofta skar sig för att stå ut med livet. Hon får fortfarande kämpa mot impulsen att leta fram och använda sin vassa saker igen. Maja som pluggar och pluggar, som måste vara bäst på allt, annars duger hon inte. Maja som har en vild längtan efter att få flytta till storstan och slippa det lilla samhället där ingenting händer. Musiken är viktig för Maja. Det är med hjälp av den som hon orkar stå ut när det är som värst.

Lina skäms över våldtäkten och tänker att det är hennes eget fel - hur kunde jag vara så dum att jag följde med fyra okända killar hem på efterfest? - och därför tiger hon om den. Ingen får veta! Det är inte lätt att bära en sådan sak alldeles för sig själv. Visst märker omgivningen att något inte står rätt till med Lina, men vad är felet?

Tur för Lina att Calle finns. Calle som är så snäll och tar hand om Lina när hon är ledsen. Calle, som Lina får sova hos när hon vill, utan att han kräver att de ska ha sex. Hos Calle kan Lina vara trygg. Fast lite rädd är hon. Varför stöter inte Calle på henne, varför ligger han inte med henne? Det är väl sånt killar gör med tjejer?

Snart är jag borta är en stark debut och en mycket känslosam berättelse. Språket flyter på bra, men det är inget utmärkande över det. Karaktärerna känns trovärdiga. Jag är inte helt nöjd med slutet, både Lina och Maja befinner sig mitt i en vändpunkt i livet och jag hade gärna läst vad som händer efter den vändpunkten.sven